Sällskapet för veterinärmedicinsk forskning bjuder in till seminarium på temat veterinärmedicinens bidrag till folkhälsan.

Vi kommer att få lyssna på fem intressanta föredrag på detta tema.

Diabetes mellitus hos katt liknar väldigt mycket människans typ 2-diabetes. Katter och människor delar flera riskfaktorer för sjukdomen, såsom övervikt och en stillasittande livsstil. Diabetes har blivit betydligt vanligare hos både katter och människor under de senaste decennierna. Tecken på att en katt lider av diabetes kan vara ökad törst, ökad aptit, ökat kissande och viktminskning. Diagnosen ställs med ett blodprov där långtidsblodsocker (fruktosamin) mäts. Behandlingen består normalt sett av diet, där det vanligen rekommenderas att undvika kolhydrater i maten, samt insulinsprutor. Dessutom strävar man efter att hålla katten i ett optimalt hull och ser gärna till att katten rör på sig.

Det huvudsakliga syftet med denna avhandling har varit att undersöka riskfaktorer för sjukdomen diabetes hos katter. Vi använde statistik från ett djurförsäkringsbolag för att undersöka hur vanlig sjukdomen är hos våra svenska katter. Vi undersökte också om risken för diabetes varierade med katternas ålder, kön och ras. Störst risk för diabetes sågs hos katter vid 13 års ålder. Hankatter utvecklade diabetes dubbelt så ofta som honkatter. Katter av raserna burma, russian blue, abessinier och norsk skogkatt hade en ökad risk för diabetes, medan flera andra raser hade en lägre risk.

Vi bjöd in ägare till katter med och utan diabetes, försäkrade i samma försäkrings-bolag, att delta i en enkätundersökning. Enkäten innehöll frågor om t.ex. kattens hull, ätbeteende, aktivitetsnivå, om katten var inne- eller utekatt, och vilken typ av foder som katten åt. Vi fann att överviktiga katter hade en klart förhöjd risk att drabbas av diabetes. Katter som beskrevs av sina ägare som glupska hade också en förhöjd risk för sjukdomen. Att vara utekatt var däremot skyddande mot diabetes. I gruppen normalviktiga katter hade katter som åt mestadels torrfoder en ökad risk för diabetes jämfört med katter som åt mest blötmat.

Eftersom övervikt visade sig vara en så stark riskfaktor för diabetes, studerade vi också vilka faktorer som hade ett samband med just övervikt. Vi fann flera faktorer som var samma för både diabetes och övervikt, som t.ex. att vara hankatt, medelålders, glupsk, och att äta mestadels torrfoder. Katter av raserna birma och perser hade en lägre risk för diabetes, och de var också mer sällan överviktiga.

Slutligen undersökte vi ämnesomsättningen hos katter av rasen burma jämfört med katter av raserna birma och maine coon. Vi såg skillnader i ämnesomsättningen mellan raserna, med ett mönster hos burmorna som liknar det som ses hos människor med insulinresistens. Insulinresistens är ett tillstånd som vanligtvis ses hos människor innan typ 2-diabetes utvecklas.

Sammanfattningsvis har vi identifierat både nya och tidigare rapporterade faktorer som har ett samband med diabetes hos katt. Vi har kunnat bekräfta att rasen burma är predisponerad för diabetes, och vi identifierade tre nya raser med en ökad risk för diabetes. Att vara en medelålders, inaktiv hankatt ökade risken för både övervikt och diabetes. Kunskap om vilka faktorer som bidrar till att öka risken för diabetes är viktiga att känna till, för att tidigare kunna hitta de katter som har en förhöjd risk, och därmed ge både veterinärer och kattägare en möjlighet att förebygga sjukdomen eller fördröja sjukdomsdebuten.

Sällskapets pris 2015-2017 går till Sara Frosth för hennes avhandling om fotröta hos får

Fotröta hos får är en smittsam sjukdom som orsakas av bakterien Dichelobacter nodosus. Sjukdomen förekommer i de flesta lammproducerande länder och utgör ett stort djurskyddsproblem. Dessutom medför sjukdomen betydande ekonomiska konsekvenserna för fårnäringen; förutom direkta produktionsförluster är stora kostnader förknippade med behandling och förebyggande åtgärder.

En vanlig smittväg är genom inköp av djur till sin besättning. Fotröta angriper klövarna och drabbade djur blir ofta halta. Sjukdomen kan uppträda med varierande svårighetsgrad från benign (lindrig) fotröta där den känsliga huden mellan klövarna inflammerats till virulent (allvarlig) fotröta där inflammationen även trängt in under själva sulan. I värsta fall kan hela klövkapseln separeras från de underliggande vävnaderna och ramla av så att köttklöven blottas. Vanlig behandling är fotbad i zinksulfatlösning (10%) eventuellt i kombination med antibiotika. Fotröta är en komplex sjukdom och dess svårighetsgrad beror på flera faktorer inklusive den infekterande D. nodosus-stammens virulens (förmåga att orsaka sjukdom), miljöförhållanden, klimat, fårras och samtidig infektion av andra bakteriearter.

I Sverige diagnosticerades fotröta för första gången år 2004 men snabb och känslig laboratoriediagnostik fanns vid tillfället inte att tillgå. Dessutom saknades kunskap om svenska D. nodosus stammar och om samtidig infektion med andra bakteriearter som vanligtvis associeras med hälta var vanlig. Därför var det övergripande syftet med denna avhandling att öka kunskapen om fotröta hos svenska får samt att förbättra laboratoriediagnostiken av D. nodosus.

I denna avhandling utvecklades känsliga och specifika molekylärbiologiska metoder (real-tids PCR) för att upptäcka och särskilja mellan virulenta- (aggressiva eller högvirulenta) och benigna (godartade eller lågvirulenta) stammar av D. nodosus. Dessa metoder användes sedan för att karaktärisera D. nodosus hos svenska får. Resultaten visade att de flesta D. nodosus i Sverige är benigna medan den virulenta varianten är ovanlig. Flertalet av de tio D. nodosus serogrupper som finns beskrivna kunde påvisas hos svenska får i dessa studier vilket indikerar att bakterien förmodligen funnits i Sverige under en lång tid och inte bara nyligen introducerats. Genetisk analys av D. nodosus isolat från ytterligare sju länder förutom Sverige visade att D. nodosus har ett mycket konserverat genom (den totala mängden arvsmassa) och dessutom att den existerar i en tvådelad populationsstruktur; med en virulent och en benign variant av bakterien. Det fanns inga genetiska bevis för några andra varianter än dessa två även om D. nodosus med intermediär virulens har rapporterats i litteraturen.

Samtidig infektion med andra bakteriearter såsom Fusobacterium necrophorum och Treponema har rapporterats varav den första är kanske den mest omdebatterade av de två. F. necrophorum och dess roll i fotröta har delat forskarna i två olika läger; de som tror att F. necrophorum behövs för att D. nodosus infektion skall ske och de som tror att F. necrophorum är mer av en opportunistisk patogen som passar på när D. nodosus redan orsakat skada. I dessa studier förknippades D. nodosus framför allt med de tidiga stadierna av fotröta och F. necrophorum med de senare vilket stärker hypotesen att det är D. nodosus som infekterar först medan F. necrophorum har en mer opportunistisk eller sekundär roll i fotröta. Även om Treponema föreslagits vara inblandad i sjukdomsutvecklingen fanns inga bevis för det i denna studie. Det skulle dock vara intressant att undersöka vilka arter av Treponema man kan hitta hos får om det är samma som orsakar sjukdom hos gris och nöt eller om det är några som är specifika för får.

Slutligen utvecklades en poolningsmetod för att möta kraven på kostnadseffektivitet som ofta ställs på kontrollprogram för djursjukdomar. Metoden gör det möjligt att analysera prover i grupper om fem med ingen förlust av känslighet jämfört med individuella prover. Poolningsmetoden utvärderades tillsammans med real-tids PCR metoderna för detektion och virulensbestämning av D. nodosus och är sedan 2014 implementerad i det svenska kontrollprogrammet för fotröta (Klövkontrollen), som ett direkt resultat av dessa studier.

Sällskapets pris 2011-2014 går till Susanne Lindahl för hennes avhandling om kvarka och dess betydelse för häst och människa

Kvarka är en anmälningspliktig mycket smittsam övre luftvägssjukdom, orsakad av bakterien Streptococcus equi subspecies equi (S. equi), som drabbar hästdjur. En häst som insjuknar i kvarka får feber, svullna lymfknutor på huvudet och halsen och tjockt varigt näsflöde. Lymfknutorna blir ofta böldomvandlade och spricker, antingen utåt genom huden eller inåt i kroppen, t.ex. in i luftsäckarna. Sjukdomen smittar vid kontakt mellan hästar men även vid kontakt med kontaminerat material såsom vattenhinkar, gemensamma vattenkärl i hagar, grimskaft och boxinredning. Dessutom kan människor sprida smitta inom och mellan stall via händer och kläder efter kontakt med infekterade hästar. Ett kvarkautbrott kan pågå i många veckor och orsakar förutom lidandet för hästarna ofta ekonomiska konsekvenser på grund av inställd verksamhet såsom träning, tävlingar och ridlektioner. För att bekräfta diagnosen kvarka tas prover för att odla fram kvarkabakterien (S. equi). Det kan vara svårt att bekräfta diagnosen och upp till 40% av misstänkta kvarkafall kan vara negativa via bakteriologisk odling. Vid misstänkta utbrott av kvarka med lindriga symptom odlas ibland bara den närbesläktade bakterien Streptococcus equi subspecies zooepidemicus (S. zooepidemicus) fram. Då uppstår ett kliniskt dilemma huruvida utbrottet verkligen är kvarka men S. equi inte kan odlas fram, eller om S. zooepidemicus är den sjukdomsorsakande bakterien. Vilken typ av streptokock-bakterie som orsakar ett sjukdomsutbrott är av betydelse för vilka vidare åtgärder som ska sättas in, t.ex. isolering av enskilda hästar, stall och hela anläggningar.