Skip to main content

Sällskapets pris 2020 går till Malin Öhlund för hennes avhandling om diabetes hos katt

Malin Öhlund

Diabetes mellitus hos katt liknar väldigt mycket människans typ 2-diabetes. Katter och människor delar flera riskfaktorer för sjukdomen, såsom övervikt och en stillasittande livsstil. Diabetes har blivit betydligt vanligare hos både katter och människor under de senaste decennierna. Tecken på att en katt lider av diabetes kan vara ökad törst, ökad aptit, ökat kissande och viktminskning. Diagnosen ställs med ett blodprov där långtidsblodsocker (fruktosamin) mäts. Behandlingen består normalt sett av diet, där det vanligen rekommenderas att undvika kolhydrater i maten, samt insulinsprutor. Dessutom strävar man efter att hålla katten i ett optimalt hull och ser gärna till att katten rör på sig.

Det huvudsakliga syftet med denna avhandling har varit att undersöka riskfaktorer för sjukdomen diabetes hos katter. Vi använde statistik från ett djurförsäkringsbolag för att undersöka hur vanlig sjukdomen är hos våra svenska katter. Vi undersökte också om risken för diabetes varierade med katternas ålder, kön och ras. Störst risk för diabetes sågs hos katter vid 13 års ålder. Hankatter utvecklade diabetes dubbelt så ofta som honkatter. Katter av raserna burma, russian blue, abessinier och norsk skogkatt hade en ökad risk för diabetes, medan flera andra raser hade en lägre risk.

Vi bjöd in ägare till katter med och utan diabetes, försäkrade i samma försäkrings-bolag, att delta i en enkätundersökning. Enkäten innehöll frågor om t.ex. kattens hull, ätbeteende, aktivitetsnivå, om katten var inne- eller utekatt, och vilken typ av foder som katten åt. Vi fann att överviktiga katter hade en klart förhöjd risk att drabbas av diabetes. Katter som beskrevs av sina ägare som glupska hade också en förhöjd risk för sjukdomen. Att vara utekatt var däremot skyddande mot diabetes. I gruppen normalviktiga katter hade katter som åt mestadels torrfoder en ökad risk för diabetes jämfört med katter som åt mest blötmat.

Eftersom övervikt visade sig vara en så stark riskfaktor för diabetes, studerade vi också vilka faktorer som hade ett samband med just övervikt. Vi fann flera faktorer som var samma för både diabetes och övervikt, som t.ex. att vara hankatt, medelålders, glupsk, och att äta mestadels torrfoder. Katter av raserna birma och perser hade en lägre risk för diabetes, och de var också mer sällan överviktiga.

Slutligen undersökte vi ämnesomsättningen hos katter av rasen burma jämfört med katter av raserna birma och maine coon. Vi såg skillnader i ämnesomsättningen mellan raserna, med ett mönster hos burmorna som liknar det som ses hos människor med insulinresistens. Insulinresistens är ett tillstånd som vanligtvis ses hos människor innan typ 2-diabetes utvecklas.

Sammanfattningsvis har vi identifierat både nya och tidigare rapporterade faktorer som har ett samband med diabetes hos katt. Vi har kunnat bekräfta att rasen burma är predisponerad för diabetes, och vi identifierade tre nya raser med en ökad risk för diabetes. Att vara en medelålders, inaktiv hankatt ökade risken för både övervikt och diabetes. Kunskap om vilka faktorer som bidrar till att öka risken för diabetes är viktiga att känna till, för att tidigare kunna hitta de katter som har en förhöjd risk, och därmed ge både veterinärer och kattägare en möjlighet att förebygga sjukdomen eller fördröja sjukdomsdebuten.

  • Hits: 678

Ökad kunskap och effektivare analyser av fotröta hos får

Sällskapets pris 2015-2017 går till Sara Frosth för hennes avhandling om fotröta hos får

Sara FrosthFotröta hos får är en smittsam sjukdom som orsakas av bakterien Dichelobacter nodosus. Sjukdomen förekommer i de flesta lammproducerande länder och utgör ett stort djurskyddsproblem. Dessutom medför sjukdomen betydande ekonomiska konsekvenserna för fårnäringen; förutom direkta produktionsförluster är stora kostnader förknippade med behandling och förebyggande åtgärder.


En vanlig smittväg är genom inköp av djur till sin besättning. Fotröta angriper klövarna och drabbade djur blir ofta halta. Sjukdomen kan uppträda med varierande svårighetsgrad från benign (lindrig) fotröta där den känsliga huden mellan klövarna inflammerats till virulent (allvarlig) fotröta där inflammationen även trängt in under själva sulan. I värsta fall kan hela klövkapseln separeras från de underliggande vävnaderna och ramla av så att köttklöven blottas. Vanlig behandling är fotbad i zinksulfatlösning (10%) eventuellt i kombination med antibiotika. Fotröta är en komplex sjukdom och dess svårighetsgrad beror på flera faktorer inklusive den infekterande D. nodosus-stammens virulens (förmåga att orsaka sjukdom), miljöförhållanden, klimat, fårras och samtidig infektion av andra bakteriearter.

I Sverige diagnosticerades fotröta för första gången år 2004 men snabb och känslig laboratoriediagnostik fanns vid tillfället inte att tillgå. Dessutom saknades kunskap om svenska D. nodosus stammar och om samtidig infektion med andra bakteriearter som vanligtvis associeras med hälta var vanlig. Därför var det övergripande syftet med denna avhandling att öka kunskapen om fotröta hos svenska får samt att förbättra laboratoriediagnostiken av D. nodosus.

I denna avhandling utvecklades känsliga och specifika molekylärbiologiska metoder (real-tids PCR) för att upptäcka och särskilja mellan virulenta- (aggressiva eller högvirulenta) och benigna (godartade eller lågvirulenta) stammar av D. nodosus. Dessa metoder användes sedan för att karaktärisera D. nodosus hos svenska får. Resultaten visade att de flesta D. nodosus i Sverige är benigna medan den virulenta varianten är ovanlig. Flertalet av de tio D. nodosus serogrupper som finns beskrivna kunde påvisas hos svenska får i dessa studier vilket indikerar att bakterien förmodligen funnits i Sverige under en lång tid och inte bara nyligen introducerats. Genetisk analys av D. nodosus isolat från ytterligare sju länder förutom Sverige visade att D. nodosus har ett mycket konserverat genom (den totala mängden arvsmassa) och dessutom att den existerar i en tvådelad populationsstruktur; med en virulent och en benign variant av bakterien. Det fanns inga genetiska bevis för några andra varianter än dessa två även om D. nodosus med intermediär virulens har rapporterats i litteraturen.

Samtidig infektion med andra bakteriearter såsom Fusobacterium necrophorum och Treponema har rapporterats varav den första är kanske den mest omdebatterade av de två. F. necrophorum och dess roll i fotröta har delat forskarna i två olika läger; de som tror att F. necrophorum behövs för att D. nodosus infektion skall ske och de som tror att F. necrophorum är mer av en opportunistisk patogen som passar på när D. nodosus redan orsakat skada. I dessa studier förknippades D. nodosus framför allt med de tidiga stadierna av fotröta och F. necrophorum med de senare vilket stärker hypotesen att det är D. nodosus som infekterar först medan F. necrophorum har en mer opportunistisk eller sekundär roll i fotröta. Även om Treponema föreslagits vara inblandad i sjukdomsutvecklingen fanns inga bevis för det i denna studie. Det skulle dock vara intressant att undersöka vilka arter av Treponema man kan hitta hos får om det är samma som orsakar sjukdom hos gris och nöt eller om det är några som är specifika för får.

Slutligen utvecklades en poolningsmetod för att möta kraven på kostnadseffektivitet som ofta ställs på kontrollprogram för djursjukdomar. Metoden gör det möjligt att analysera prover i grupper om fem med ingen förlust av känslighet jämfört med individuella prover. Poolningsmetoden utvärderades tillsammans med real-tids PCR metoderna för detektion och virulensbestämning av D. nodosus och är sedan 2014 implementerad i det svenska kontrollprogrammet för fotröta (Klövkontrollen), som ett direkt resultat av dessa studier.

  • Hits: 799

Kvarka och dess betydelse för häst och människa

Sällskapets pris 2011-2014 går till Susanne Lindahl för hennes avhandling om kvarka och dess betydelse för häst och människa

Susanna LindahlKvarka är en anmälningspliktig mycket smittsam övre luftvägssjukdom, orsakad av bakterien Streptococcus equi subspecies equi (S. equi), som drabbar hästdjur. En häst som insjuknar i kvarka får feber, svullna lymfknutor på huvudet och halsen och tjockt varigt näsflöde. Lymfknutorna blir ofta böldomvandlade och spricker, antingen utåt genom huden eller inåt i kroppen, t.ex. in i luftsäckarna. Sjukdomen smittar vid kontakt mellan hästar men även vid kontakt med kontaminerat material såsom vattenhinkar, gemensamma vattenkärl i hagar, grimskaft och boxinredning. Dessutom kan människor sprida smitta inom och mellan stall via händer och kläder efter kontakt med infekterade hästar. Ett kvarkautbrott kan pågå i många veckor och orsakar förutom lidandet för hästarna ofta ekonomiska konsekvenser på grund av inställd verksamhet såsom träning, tävlingar och ridlektioner. För att bekräfta diagnosen kvarka tas prover för att odla fram kvarkabakterien (S. equi). Det kan vara svårt att bekräfta diagnosen och upp till 40% av misstänkta kvarkafall kan vara negativa via bakteriologisk odling. Vid misstänkta utbrott av kvarka med lindriga symptom odlas ibland bara den närbesläktade bakterien Streptococcus equi subspecies zooepidemicus (S. zooepidemicus) fram. Då uppstår ett kliniskt dilemma huruvida utbrottet verkligen är kvarka men S. equi inte kan odlas fram, eller om S. zooepidemicus är den sjukdomsorsakande bakterien. Vilken typ av streptokock-bakterie som orsakar ett sjukdomsutbrott är av betydelse för vilka vidare åtgärder som ska sättas in, t.ex. isolering av enskilda hästar, stall och hela anläggningar.

Read more …Kvarka och dess betydelse för häst och människa

  • Hits: 746

Viral metagenomik inom veterinärmedicin

en möjlighet för upptäckt av nya virus i såväl friska som sjuka djur

Anne-Lie BlomströmTrots att virus genom alla tider har orsakat sjukdomar hos såväl djur som människor uppskattas det att vi endast känner till en liten procent av alla virus som existerar.

Upptäckten av nya virus försvåras dels av den stora genetiska variation som existerar mellan olika virus, till och med inom samma familj, och av det faktum att det inte finns någon gen som är gemensam för alla virus. Många virus är dessutom svåra, om ens möjliga, att odla i cellkultur. Dessa fakta gör att traditionella (ex. virusisolering) och även nyare molekylärbiologiska (ex. qPCR) metoder ofta misslyckas med att upptäcka tidigare okända virus.

Genom viral metagenomik kan dessa hinder för upptäckt och karakterisering av nya virus kringgås då denna metodologi varken kräver odling av viruset eller någon förkunskap om vilket/vilka virus som finns i provmaterialet. Viral metagenomik bygger på att man med en kombination av molekylärabiologiska metoder och bioinformatik identifierar all viral nukleinsyra som finns i ett prov må det vara från ett RNA eller DNA virus eller från en kombination av flera olika virus. Denna avhandling belyser flera viktiga användningsområden för viral metagenomik inom veterinärmedicin.

Många sjukdomar kan vara av en multifaktoriell natur där flera virus (alt andra patogener) verkar tillsammans för att skapa den kompletta sjukdomsbilden. Genom att i den första studien studera den komplexa grissjukdomen PMWS visas att det är möjligt att med denna typ av teknologi hitta virus som finns i bakgrunden av en känd virusinfektion. Ett av de virus som sågs samexistera med det sedan tidigare kända viruset (PCV-2) var ett bocavirus tillhörande parvovirus familjen. Detta var därmed även den första beskrivningen av förekomsten av bocavirus hos gris.

Även en neurologisk sjukdom (Shaking mink syndrome) hos mink studerades, där traditionella metoder hade misslyckats med att finna ett agens i koppling till denna sjukdom. Experimentella infektionsförsök hade dock visat att sjukdomen var av infektiös art. Med hjälp viral metagenomik hittades ett astrovirus i hjärnan från minkar med detta syndrom och visade därmed på användbarheten av denna typ av teknologi i sjukdomsfall med okänd etiologi.

I den sista studien studerades den virala floran i vektorn Ornithodoros (mjuk fästing), vilka var insamlade i bushpigs nästen i Uganda. Vektorer liksom reservoarer i naturen kan bära på patogener som inte orsakar sjukdom hos sin vektor/reservoar men när denna patogen sprids vidare till exempel till en ny värd såsom människa och/eller till våra husdjur så kan de orsaka sjukdomar hos dessa nya värdar. Vi såg att i dessa fästingar kunde vi hitta både varianter av kända grisvirus liksom ett tillsynes helt nytt RNA virus.

Sammanfattningsvis visar denna avhandling (Applications of Viral Metagenomics in the Veterinary Field - Looking for the Unknown) på hur viral metagenomik kan ge ny kunskap både om den naturliga virala floran hos såväl människor som djur samt hjälpa till att förstå etiologin bakom både nya och äldre sjukdomar. Den kan även användas för att identifiera och karakterisera nya/tidigare okända virus samt visa på nya roller hos tidigare kända virus.

Sällskapets pris 2008-2010: Fil.Dr. Anne-Lie Blomström

Anne-Lie Blomström, pristagare 2010

  • Hits: 660

Laboratoriediagnostik av brachyspiraarter

Bakterier inom släktet Brachyspira är spiroketer och en vanlig orsak till diarré hos gris som ibland kan få en dödlig utgång. Två arter inom släktet är väl kända för att hos gris framkalla sjukdom, men det finns flera arter inom släktet som anses oförargliga. Bakterierna kan påvisas hos andra djurslag, vilket inkluderar människa.

Traditionell laboratoriediagnostik med odling av brachyspiraarter är en tidskrävande process. Ett viktigt karakteristiskt drag är bakteriernas förmåga till hämolys vid växt på blodagarplattor. En art med stark hämolys orsakar en allvarlig, slemrik och blodig diarré (svindysenteri). Av de svagt hämolyserande brachyspiraarterna framkallar en art en mildare form av diarré (spiroketal diarré). Av Sveriges grisbesättningar uppskattas cirka 4 % vara infekterade med svindysenteri och 30 % med spiroketal diarré. Syftet med avhandlingen var att utvärdera och försöka förbättra laboratoriediagnostiken av bakterier inom släktet Brachyspira.

Studierna inleddes med att analysera olika europeiska laboratoriers förmåga att diagnostisera och resistensbestämma brachyspiraarter. Resultaten visade att odling var mest den mest använda och också den mest pålitliga metoden. DNA-baserade metoder användes ibland tillsammans med odling. Både diagnostik och resistensbestämning av bakterier visade sig vara svår eftersom ett antal analyser gav ett felaktigt resultat.

Therese Råsbäck med provtagningsutrustning. Foto: Désirée Jansson

I syfte att ta fram en snabbare diagnostik, utvärderades DNA-baserade metoder parallellt med odling. Denna studie visade igen att odling var den mest pålitliga metoden och att vissa starkt hämolyserande brachyspiraarter endast kunde påvisas med odling. I studien kunde en ny grupp av starkt hemolyserande spiroketer påvisas. Denna nya grupp av bakterier framkallar en dysenteriliknande diarré hos gris och visade sig även finnas hos änder. En ny art föreslogs med det provinsiella namnet "Brachyspira suanatina".

En DNA-baserad metod för klassificering av bakterier, Multi locus sequence typing (MLST) som för många andra bakterier anses som "Gold standard" utvecklades för släktet Brachyspira. Andra redan beskrivna DNA-baserade metoder för Brachyspiraarter utvärderades, vilka både kan användas för artbestämning men framför allt för smittspårning. Studierna visade att en av dessa metoder, som är både snabb och enkel, Random amplified polymorphic DNA (RAPD), med fördel kan användas för smittspårning. Med MLST kunde en nära koppling mellan and- och grisisolat påvisas, vilket kan tolkas att änder utgör en trolig smittbärare av brachyspiraarter till grisbesättningar.

Avhandlingen visade att laboratoriediagnostik av bakteriesläktet Brachyspira försvåras av att somliga gener skiljer sig mycket inom arterna och inom släktet varför enbart DNA-baserade metoder inte är tillförlitliga. Sammanfattningsvis bör odling och biokemiska tester användas tillsammans med minst en DNA-baserad metod för en säker och tillförlitlig laboratoriediagnostik av släktet Brachyspira.

  • Hits: 658