Sällskapets pris 2020 går till Malin Öhlund för hennes avhandling om diabetes hos katt
Diabetes mellitus hos katt liknar väldigt mycket människans typ 2-diabetes. Katter och människor delar flera riskfaktorer för sjukdomen, såsom övervikt och en stillasittande livsstil. Diabetes har blivit betydligt vanligare hos både katter och människor under de senaste decennierna. Tecken på att en katt lider av diabetes kan vara ökad törst, ökad aptit, ökat kissande och viktminskning. Diagnosen ställs med ett blodprov där långtidsblodsocker (fruktosamin) mäts. Behandlingen består normalt sett av diet, där det vanligen rekommenderas att undvika kolhydrater i maten, samt insulinsprutor. Dessutom strävar man efter att hålla katten i ett optimalt hull och ser gärna till att katten rör på sig.
Det huvudsakliga syftet med denna avhandling har varit att undersöka riskfaktorer för sjukdomen diabetes hos katter. Vi använde statistik från ett djurförsäkringsbolag för att undersöka hur vanlig sjukdomen är hos våra svenska katter. Vi undersökte också om risken för diabetes varierade med katternas ålder, kön och ras. Störst risk för diabetes sågs hos katter vid 13 års ålder. Hankatter utvecklade diabetes dubbelt så ofta som honkatter. Katter av raserna burma, russian blue, abessinier och norsk skogkatt hade en ökad risk för diabetes, medan flera andra raser hade en lägre risk.
Vi bjöd in ägare till katter med och utan diabetes, försäkrade i samma försäkrings-bolag, att delta i en enkätundersökning. Enkäten innehöll frågor om t.ex. kattens hull, ätbeteende, aktivitetsnivå, om katten var inne- eller utekatt, och vilken typ av foder som katten åt. Vi fann att överviktiga katter hade en klart förhöjd risk att drabbas av diabetes. Katter som beskrevs av sina ägare som glupska hade också en förhöjd risk för sjukdomen. Att vara utekatt var däremot skyddande mot diabetes. I gruppen normalviktiga katter hade katter som åt mestadels torrfoder en ökad risk för diabetes jämfört med katter som åt mest blötmat.
Eftersom övervikt visade sig vara en så stark riskfaktor för diabetes, studerade vi också vilka faktorer som hade ett samband med just övervikt. Vi fann flera faktorer som var samma för både diabetes och övervikt, som t.ex. att vara hankatt, medelålders, glupsk, och att äta mestadels torrfoder. Katter av raserna birma och perser hade en lägre risk för diabetes, och de var också mer sällan överviktiga.
Slutligen undersökte vi ämnesomsättningen hos katter av rasen burma jämfört med katter av raserna birma och maine coon. Vi såg skillnader i ämnesomsättningen mellan raserna, med ett mönster hos burmorna som liknar det som ses hos människor med insulinresistens. Insulinresistens är ett tillstånd som vanligtvis ses hos människor innan typ 2-diabetes utvecklas.
Sammanfattningsvis har vi identifierat både nya och tidigare rapporterade faktorer som har ett samband med diabetes hos katt. Vi har kunnat bekräfta att rasen burma är predisponerad för diabetes, och vi identifierade tre nya raser med en ökad risk för diabetes. Att vara en medelålders, inaktiv hankatt ökade risken för både övervikt och diabetes. Kunskap om vilka faktorer som bidrar till att öka risken för diabetes är viktiga att känna till, för att tidigare kunna hitta de katter som har en förhöjd risk, och därmed ge både veterinärer och kattägare en möjlighet att förebygga sjukdomen eller fördröja sjukdomsdebuten.
- Hits: 1187
Fotröta hos får är en smittsam sjukdom som orsakas av bakterien Dichelobacter nodosus. Sjukdomen förekommer i de flesta lammproducerande länder och utgör ett stort djurskyddsproblem. Dessutom medför sjukdomen betydande ekonomiska konsekvenserna för fårnäringen; förutom direkta produktionsförluster är stora kostnader förknippade med behandling och förebyggande åtgärder.
Kvarka är en anmälningspliktig mycket smittsam övre luftvägssjukdom, orsakad av bakterien Streptococcus equi subspecies equi (S. equi), som drabbar hästdjur. En häst som insjuknar i kvarka får feber, svullna lymfknutor på huvudet och halsen och tjockt varigt näsflöde. Lymfknutorna blir ofta böldomvandlade och spricker, antingen utåt genom huden eller inåt i kroppen, t.ex. in i luftsäckarna. Sjukdomen smittar vid kontakt mellan hästar men även vid kontakt med kontaminerat material såsom vattenhinkar, gemensamma vattenkärl i hagar, grimskaft och boxinredning. Dessutom kan människor sprida smitta inom och mellan stall via händer och kläder efter kontakt med infekterade hästar. Ett kvarkautbrott kan pågå i många veckor och orsakar förutom lidandet för hästarna ofta ekonomiska konsekvenser på grund av inställd verksamhet såsom träning, tävlingar och ridlektioner. För att bekräfta diagnosen kvarka tas prover för att odla fram kvarkabakterien (S. equi). Det kan vara svårt att bekräfta diagnosen och upp till 40% av misstänkta kvarkafall kan vara negativa via bakteriologisk odling. Vid misstänkta utbrott av kvarka med lindriga symptom odlas ibland bara den närbesläktade bakterien Streptococcus equi subspecies zooepidemicus (S. zooepidemicus) fram. Då uppstår ett kliniskt dilemma huruvida utbrottet verkligen är kvarka men S. equi inte kan odlas fram, eller om S. zooepidemicus är den sjukdomsorsakande bakterien. Vilken typ av streptokock-bakterie som orsakar ett sjukdomsutbrott är av betydelse för vilka vidare åtgärder som ska sättas in, t.ex. isolering av enskilda hästar, stall och hela anläggningar.
Trots att virus genom alla tider har orsakat sjukdomar hos såväl djur som människor uppskattas det att vi endast känner till en liten procent av alla virus som existerar.
Bakterier inom släktet Brachyspira är spiroketer och en vanlig orsak till diarré hos gris som ibland kan få en dödlig utgång. Två arter inom släktet är väl kända för att hos gris framkalla sjukdom, men det finns flera arter inom släktet som anses oförargliga. Bakterierna kan påvisas hos andra djurslag, vilket inkluderar människa.