Betesparasiter i schack utan avmaskning

Kalvar smittas som regel av parasiter på sitt första sommarbete. Djuren växer betydligt sämre med maskar i mage och tarm men visar sällan tecken på sjukdom. Problemen är dock möjliga att förebygga utan mediciner, visar veterinär Sten-Olof Dimander i sin doktorsavhandling.

Nötkreatur drabbas ofta av inälvsparasiter. Dessa förökar sig i djuren och sprids på betesmarkerna med djurens träck. Parasitinfektionerna förebyggs effektivt med avmaskningsmedel, men är inte tillåtet inom ekologisk produktion. Alternativa kontrollstrategier behöver alltså utvecklas och dessa kan med fördel även tillämpas i det konventionella lantbruket. Att helt strunta i att parasitbekämpa går ut över såväl kalvarnas välbefinnande som djurägarens ekonomi.

I sitt avhandlingsarbete prövade Sten-Olof Dimander olika strategier för att begränsa parasiterna, med och utan avmaskningsmedel. I fleråriga betesförsök undersökte han parasitsmittans utveckling och överlevnad i betesgräset under svenska klimatförhållanden. Kunskap om vad som styr betessmittans storlek är en grundförutsättning för god rådgivning till våra nötkreatursuppfödare, oavsett vilken metod för parasitbekämpning som används.

Enligt resultat från betesförsöken kan man uppnå acceptabel parasitkontroll med ett mer genomtänkt betesutnyttjande. Om kalvarna släpps på ett rent välkomstbete i början av maj följt av ett byte till ett återväxtbete i mitten av sommaren klarar de sig från allvarliga parasitangrepp. Tack vare det frodiga återväxtbetet var tillväxten hos dessa djur till och med något bättre än hos avmaskade kalvar. Välkomstbetet i detta försök hade föregående år använts av äldre mjölkkor. Nötkreatur med beteserfarenhet utvecklar som regel bra motståndskraft mot maskarna och förklarar varför kalvarna i försöket klarade sig från kraftiga parasitinfektioner den efterföljande våren.

Biologisk kontroll med en naturligt förekommande mikroskopisk rovsvamp testades också. Kalvarna fick i början av betessäsongen foder som innehöll rovsvampens sporer. Dessa passerar genom matsmältningssystemet utan att påverka parasiterna i kalvens mage och tarm. På betet utvecklar svampen däremot ett fångstnät som snärjer och förintar parasitlarverna i komockan innan de letar sig ut i betesgräset. Eftersom rovsvampen ändamålsenligt hamnar i träcken där parasitens larver också finns är komockans nedbrytningshastighet avgörande för svampens effekt. Behandlingsresultatet försämrades därför väsentligt vid intensivt regn då komockorna försvann på kort tid.

Avhandlingens visar att ekologiska kalvar kan födas upp i våra svenska beteshagar utan parasitproblem och med god tillväxt. Avmaskningsfria kontrollmetoder måste emellertid anpassas till kunskap om hur parasitsmittan utvecklas under svenska klimat- och betesförhållanden. Därtill krävs tillräcklig betesareal, engagerade djurägare och god rådgivning.